Bilden av det gentrifierade Majorna och stadens epoker, del 1 (3)

Är det fortfarande radikalt att bo i Majorna? Eller är Majorna en gentrifierad stadsdel? Och hur lever bilden av det bohema och alternativa Majorna upp till verklighetens överetablering av dyra specialbutiker och kaféer? Är inte Majorna egentligen bara en ovanligt medelklassig och likriktad stadsdel? I tre artiklar skall vi här på Sociologisuget ge kritiken av stadsdelen Majorna i Göteborg en inramning och skapa underlag till en vidgad diskussion om de förtjänster och förluster som Majorna har gentemot staden. I det första inlägget undersöker vi Majornas väg till popularitet.

Den rådande stadsdiskursen sätter tydliga spår i landets tre storstäder. 1930-talets funktionalistiska våg tog fokus från den ohälsosamma innerstaden med berättelser om ett hälsosammare liv i nya förortsområden. Efter andra världskriget gick de stora flyttströmmarna från innerstaden och det var framförallt arbetarklassen som gjorde sig en ny tillvaro. När utflyttarnas barn flyttade hemifrån under det radikala 1960-talet blev innerstadens "slum" de naturliga förstalägenheterna. Klas Ramberg menar dock att slumstämpeln i själva verket flyttade med arbetarklassen från innerstaden till förorten. Utflyttarnas barn, av Håkan Thörn benämnda som välfärdsstatens barn, flyr det välordnade och extremplanerade livet i förorten och lever hellre det fria och rebelliska livet i den utdömda innerstaden.

I konflikten som uppstår mellan politiker på god väg att fullända sin stadsdröm och de unga som ser staden med andra ögon genomförs de första husockupationerna, i protest mot planerade rivningar. Här inleds den uppvärdering av innerstaden som i våra dagar har nått sin kulmen. Ett skede som Ingrid M Holmberg ringat in som stadsrenässansen; en period som präglas av ett avståndstagande gentemot modernismen och en vurm för den komplexitet av förpackad platshistoria som stadsmassan utgör. Inflyttarnas barn har i våra dagar inte, som generationen innan, revolterat i bostadspreferenser, utan fortsätter att omfamna innerstaden.

Boendesegregationen och klassklyftorna omkring år 1900 i Göteborg skapade vad Sten O Karlsson kallar en proletär offentlighet: En utåtagerande radikal, anti-auktoritär och kollektivistisk anda som kunde återladda stadsdelsidentiteterna under lång tid framöver. En av dessa stadsdelar var Kungsladugård. Den kollektivistiska anda som byggde husen kan även spåras i hur de utfördes. Därigenom skymtas en materiell brygga mellan 1910-talets och 1960-talets kollektivism. Generellt finns en tydlig social skillnad mellan bebyggelse före funktionalismen och därefter. I landshövdingehusen kunde delar av lägenheterna fungera som halvoffentliga sociala rum, till skillnad från sentida bostäders helprivata bostadsytor.

Arbetarklassens bostäder utgjorde på detta sätt en anslående bakgrund till 1960-talets idéer om det alternativa och bohema livet, med medvetna eller omedvetna romantiserande referenser om hur man "förr" levde under enkla och autentiska omständigheter. Mats Franzén menar att Majornas popularitet till stor del beror på att 1960-talsvänstern (inflyttarna/välfärdsstatens barn) fokuserades i de västra stadsdelarna, vilka genom sin anknytning till varven och hamnen uppfattades som mer anknutna till det genuint (manligt) göteborgska. De östra stadsdelarnas fabriksarbetande kvinnor har inte på samma sätt medverkat till stadsidentiteten.

Trots en känsla av motsatsen revs mycket bebyggelse i Majorna. Däremot bevarades betydelsebäraren Kungsladugård, enligt Kerstin Gunnemark framförallt av två skäl: dels att exploateringstrycket var lägre så långt från centrum och dels att husen var yngre än i till exempel angränsande Majorna. Gunnemark menar vidare att 1970-talets renoveringar förändrade Kungsladugård socialt. Högre hyror drev bort delar av arbetarklassen och omflyttningen i en tidigare stabil struktur ökade. Gunnemark menar att renoveringarna var början på en gentrifieringsprocess.

Gentrifiering är ett välanvänt men komplext begrepp. Ingrid M Holmberg lyfter fram hur gentrifieringsbegreppet ofta sammanblandas med gentrifieringsfenomenet och att det saknas forskning om hur fenomenet fungerat historiskt. Holmberg menar också att gentrifiering förstås bättre som en del av de värderingsförändringar som sker inom de imaginära (föreställda) geografierna, än som en process med egna effekter.

Gunnemark menar att Kungsladugård kan ha uppnått ett stadium av symbolisk gentrifiering, vilket betyder att stadsdelen omtalas som gentrifierad utan att vara det. Gentrifieringsbegreppet har alltså applicerats på stadsdelen utan att gentrifieringsfenomenet har slagit igenom. Men genom att Majorna allt oftare omtalas som gentrifierad mister stadsdelen snart sin alternativa och positivt laddade identitet. Har Majornas popularitet nått sin kulmen?

Referenser

Gunnemark, Kerstin: "Historiesyn i Kungsladugård", I: "Vardagslivets fronter" (Arkipelag 2006).

Holgersson, Helena m fl: "Göteborg utforskat" (Glänta 2010).

Holmberg, Ingrid M: "På stadens yta - Om historiseringen av Haga" (Makadam 2006).

Ramberg, Klas: "Allmännyttan - Välfärdsbygge 1850-2000″ (Byggförlaget och SABO 2000).